Företal till

HÄGNADERNAS ROLL FÖR JORDBRUKET OCH BYALAGET 1640–1900

Det svenska odlingslandskapet har under det senaste halvseklet genomgått en förvandling. En väsentlig del av landskapsbilden – den som utgjordes av hägnaderna – har radikalt bytt skepnad. Kring de fåtal gårdar som ännu har djur löper nu i det närmaste osynliga el- eller taggtrådsstängsel runt betesmarker och hagar. Det är endast kring hästgårdarna som de höga vitmålade stängslen klart markerar skillnaden mellan det lovliga betet och det otillåtna. Detta står i stor kontrast till det gamla jordbrukslandskapet där hägnaderna, mestadels i form av gärdsgårdar och stenmurar, utgjorde en väsentlig och synlig beståndsdel.

I förhållande till hägnadernas och hägnadssystemens betydelse för lantbruket och boskapsskötseln, har dessa märkligt nog varit dåligt belysta och outforskade. Med denna bok kommer Örjan Kardell att kasta nytt ljus över hägnadernas betydelse från 1600-talet – genom hela den agrara revolutionen med sina fastighetsskiften – fram till 1900-talets lantbruk i sin snabba omvandling.

Avsikten med boken, som även utgör författarens doktorsavhandling, är att för första gången försöka ge kvantitativa underlag för hägnadernas omfång och utbredning samt hur stängslingsarbetet har tillgått. Därmed blir det möjligt att bedöma den genomsnittliga längden av hägnader per gård under olika faser av utvecklingen. Med detta som utgångspunkt kan sedan åtgången av virke och arbetstid beräknas, vilket i sin tur ger ett underlag för att bedöma om, och i vilken mån, hägnaderna kom att utgöra en hämsko för den fortsatta utvecklingen.

Hankgärdesgården var den hägnadstyp som var den vanliga. Dess ”utbredningsområde” utgörs av Sverige norr om Skåne, Norge, Finland och norra Ryssland. Denna typ av gärdesgård kräver förvisso tillgång till stora virkesmängder, men gör också det möjligt att på ett effektivt sätt skydda stora inhägnade områden. Kardell visar här att det var häpnadsväckande många mil gärdesgårdar som genomkorsade det svenska landskapet.

En av den senare delen av 1700-talets grundtankar var att det svenska jordbruket skulle förbättras genom att stärka äganderätten för den enskilde på bysamfällighetens bekostnad. Den då nygrundade Lantbruksakademiens förgrundsgestalt, Abraham Niclas Edelcrantz, var en av dem som i ord kom att formulera dessa tankar. 1813 skrev han: ”Uti alla länder, der physisk och moralisk odling gjort några framsteg, har rättigheten att inhägna sina ägor ansetts oskiljaktlig från sjelfva äganderätten, och tillika nyttan af denna sednare till stor del funnits bero af den förras utöfning.”

Medlet för detta var i hög grad de skiftesreformer som genomfördes från 1749 och framåt. Till en början gick hägnaderna rätt väl att hantera tillsammans med hägnadslagstiftningen, då storskiftet i sina första former endast kom att beröra inägomarken. Med 1800-talets enskiftes- och laga skiftesstadgor tvingades hela hägnadssystemet att läggas om när all jord inom den gamla byn delas upp i enskilda fastigheter. Skiftena, som starkt reducerade ägoblandningen, kom märkligt nog att snarare öka än minska hägnadernas mängd. Detta orsakades av den förändrade hägnadsförordningen från 1857 som krävde att även rågångarna skulle vara hägnade.

Med de nyodlingar och omarronderingar som gjordes kom hägnadsmängderna att öka så att de till sist kom att bli ett problem för jordbrukarna. Detta skedde samtidigt som övergången från att den som ägde inägomarken, med säd och hö, tidigare också hade haft hägnadsplikten, till att det var den som hade djuren som nu fick denna plikt. Hägnaderna kom därmed att ändra uppgift. De kom nu att stänga inne boskapen, istället för som tidigare att stänga ute den. Denna förändring kom att gynna uppkomsten av beteshagar, men minska skogsbetet.

De olika förordningarna ledde gradvis till att samarbetet kring gemensamt underhållna hägnader kom att upphöra. Detta gjorde att kvalitén på dem kom att försämras och därmed förmågan att utestänga djuren. Kardell påvisar att vallningen, inte minst barnens del i detta arbete, sannolikt kom att öka under senare delen av 1800-talet. Hans avhandling kan här öppna grinden för ett spännande forskningsområde!

Med tanke på hägnadernas betydelse för jordbruket var det vid förvånansvärt få tillfällen som frågor kring stängsel och stängsling togs upp till behandling vid Akademiens sammankomster eller i dess tidskrift under 1800-talet. Det var då inte hägnaderna som princip eller system som behandlades, utan frågan var i vilket material de skulle byggas. På ett vidsynt sätt behandlas även denna fråga av Edelcrantz 1813 som skriver ”enär stängsel yrkas, måste, äfvensom valet däraf, nödvändigt ankomma på locala omständigheter, enskildtas skicklighet och omtanka, materialiernas tillgång och beskaffenhet, landets sed, öfverenskommelser, samt vederbörandes pröfning”.  

Också vid några senare tillfällen under 1800-talet kommer hägnadsfrågorna upp på dagordningen i form av förslag till nya byggnadsmaterial. I ett fördrag hållet av ledamoten och industriidkaren C. F. Lundström år 1875, väcktes frågan om inte de vanliga skogsödande gärdesgårdarna kunde ersättas med sådana enkla och effektiva stängsel som vid denna tid började sättas upp längs järnvägslinjerna. Några år senare, 1879, presenteras i Akademien den för stängslingen så revolutionerande taggtråden för det svenska jordbruket år 1879, genom föredrag av ledamoten Richard Åkerman.

Hankgärdesgårdarna fortsatte dock att fylla en viktig funktion under många decennier fram till dess att stängseltråden och taggtråden började införas på bred front. I denna konkurrens blev gärdesgården under 1900-talets första hälft snart helt utträngd av den snabbt och lätt uppsatta trådstängslet, samtidigt som det virke som tidigare hade använts för stängsling började få ett allt större ekonomiskt värde som massaved.

Dagens stängsel är effektiva att stänga in t.ex. nötboskap och får, men dessa hägnader har även i dessa dagar åter kommit att bli aktuella för att stänga ute rovdjur och andra vilda djur som under lång tid varit ovanliga i det svenska landskapet. På många platser har de åter gjort sin entré och riskerar därmed att skada både tamboskap och gröda. Eftersom man nu även börjat ta stor hänsyn till det rörliga friluftslivet, kan dessa effektiva hägnare försvåra nyttjande av allemansrätten. De positiva miljövärden för landskapsbilden som hägnaderna traditionellt sett utgjort, kan med dessa effektiva stängsel snarast få sin motsatta effekt.

… Edelcrantz ansåg dock 1813 att Akademien ”ej ansett sig böra öfver dessa olika sätt [att bygga gärdesgård] … föreslå några scientifika beskrivningar, hvilka skulle utgöra ämne för en vidlyftig afhandling …”. Nu, 190 år senare har nu trots allt den tiden kommit att vi här publicerar Örjan Kardells stora arbete i detta ämne!

Örjan Kardell som är jägmästare visar i denna avhandling att skogens och jordbrukets historia hör nära samman. Detta ligger också i linje med Akademiens inriktning inom detta forskningsfält. Han har genomfört sina doktorandstudier och författat sin avhandling på Avdelningen för agrarhistoria. Att avhandlingen ges ut av Akademien är ett uttryck för det samarbete mellan SLU och Akademien som finns kring den viktiga forskningen om skogs- och lantbrukets historia.