Lantbrukarnas föreningar – deras historia och arkiv

Föreningen förmår genom medlemmarnas samlade ekonomiska styrka att anskaffa och tillhandahålla medlemmarna hjälpmedel, som de var för sig ej eller blott med större svårighet skulle kunna skaffa sig tillgång till eller som de var för sig ej hava full användning för.

Medlemmarna kunna gemensamt få sina produkter (kött, mjölk, säd, frö) beredda till varor av högre kvalitet, än de var för sig skulle kunna med sina ofullkomligare hjälpmedel.

Föreningen kan hålla medlemmarna med biträde av framstående sakkunskap.

Genom sin samlade ekonomiska säkerhet samt genom större inköp och försäljningar kunna medlemmarna betinga sig bättre villkor och vid inköpen genomföra verksam kontroll och garanti för varornas beskaffenhet.

Föreningarna bilda representationer för lantmännen och deras intressen, vilka kunna med större kraft än den enskilde framföra lantmännens önskemål och behov samt tillhandagå myndigheter med önskvärda utredningar.

Så skrev professor Herman Juhlin Dannfelt – under lång tid även Lantbruksakademiens sekreterare – 1923 i Lantmannens uppslagsbok under uppslagsordet ”Föreningsväsen”. Hans ord är lika relevanta idag som då. De kooperativa föreningarna i lantbrukets olika branscher som idag är stora koncerner har alla sitt ursprung i lokal bondesamverkan. Därmed finns inom föreningsrörelsen en lång tradition av gemensamt ägande och medlemsinflytande. För att kunna fortsätta spela en viktig roll, inte bara för att marknadsföra lantbrukets produkter utan även i samhällsdebatten, är denna historiskt förankrade identitet en unik tillgång. Lantbrukarnas föreningsrörelse har en betydelsefull historia att bygga vidare på, något som Olof Brandestens bok här tydligt visar.

De svenska lantbrukarna och deras föreningsägda företag har de senaste årtiondena upplevt en tilltagande konkurrens på de europeiska och internationella marknaderna. Detta är en utveckling som säkerligen kommer att fortsätta och som kan göra att nya samarbetsformer över nationsgränserna håller på att växa fram. Det är därför värdefullt med ett kooperativt idéarv som delas med liknande rörelser i hela världen. Både idag och i det framtida utvecklingsarbetet, torde historisk kunskap och förankring vara av avgörande betydelse. Frågan som då måste ställas är: Hur används och vårdas denna historiskt förankrade identitet och detta idéarv av lantbrukarnas föreningsrörelse?

Agronom Olof Brandesten börjar sin bok med att behandla andelsidén – den som ligger till grund för hela rörelsens utveckling. Han visar tidens idéströmmar, den spridning dessa fick och hur de kom att forma rörelsen i begynnelsen. Därefter kommer en väldig provkarta på de många typer av föreningar och associationer på de mest skilda områden inom lantbruket och dess binäringar.

Intresset för historia och historiska samband utgör idag en tydlig trend som går genom samhället, inte i form av något högljutt, bullrande massmediebetonat drev, utan mer som en lågmäld, eftersinnande underström. Det tydligaste tecknet på detta är att historieämnet i skolornas kursplaner efter – i stort sett – flera decenniers frånvaro nu åter blivit ett kärnämne bland andra.

Brandestens stora kartläggning av lantbrukarnas föreningshistoria gör den svenska modellen begriplig med organisationerna som verkar på sina olika nivåer – från det lokala, över det regionala till det nationella. Föreningshistorien speglar även det svenska ”modernitetsprojektet” där man lämnat det gamla självhushållet bakom sig och sökt sig ut till en marknad för sina varor. Lantbrukarna blir då inte längre endast producenter, utan blir då även aktörer på en marknad med allt mer förädlade produkter. Ungefär samtidigt slår även en ny syn på de vetenskapliga rönen igenom – detta synsätt kommer med tiden, både direkt och indirekt, att påverka arbetet, både ute på åkrarna och inne i ladugårdarna. Böndernas produkter blir vid tiden kring förra sekelskiftet föremål för granskning och kontroller, så t.ex. får djuren då stamböcker och deras produkter, såsom smör och ost, blir kvatitétsstämplade handelsvaror som kan exporteras.

Det visade sig vara ett mycket digert och skiftande material som Olof Brandesten behövde tränga in i för att skildra rörelsens historia – det var allt från gamla tidskriftsartiklar, jubileumsskrifter, årsberättelser och annat svårtillgängligt material som fordrade tålamod att bearbeta. Härvid kom det dock fram en hel del tidigare okänd kooperationshistoria och han kunde därmed visa att dess rötter tränger längre ned och ännu längre tillbaka i tiden än någon tidigare kunnat ana.

Den gröna näringens arkiv

Men det har också förekommit att en del kooperationshistoria har försvunnit för alltid. Troligen av obetänksamhet skedde det som allra minst får hända; det berättas från en av de äldsta specialorganisationerna inom lantbruksområdet, att två hela lastpallar arkiv- och osorterat material körts direkt till soptippen i samband med en nyordning inom organisationen. Det är sådant som orsakar ”svarta hål” i arkiven – och i historieskrivningen!

Det är därför glädjande att kunna konstatera att ett ”gröna näringens arkiv” nu håller på att växa fram hos Stockholms Företagsminnen. Förutom LRF med dess föregångare ryms i depositionen källmaterial från 100-tals mejerier, lantbrukskooperationens förlags- och propagandaverksamhet samt tidningen Lands historiska bildarkiv och ett omfattande filmarkiv från SoL-film. I Stockholms Företagsminnen finns sedan tidigare representerade företag vars produkter har beröring med lantbruksnäringen. Här finns banker och försäkringsbolag som Föreningssparbanken, Landshypotek och Agria. Till detta kommer att Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet mycket välbevarade arkiv med hundraåriga rötter också nyligen deponerats och förtecknats och nu står tillgängligt för forskning. Det pågår förhandlingar mellan Hushållningssällskapens Förbund och Stockholms Företagsminnen och av allt att döma så kommer även förbundets arkiv till Stockholms Företagsminnen. Allt detta är glädjande, men det finns alltså fortfarande mycket att göra, dels för att bevara källmaterialet, dels för att berätta historien.

I Riksarkivets årsbok 2002 ”Vardagsslit och företagsvinst” återges arbetet med att rädda näringslivens dokument för eftervärlden. I förordet konstateras att den som inte själv bevarar sina historiska dokument för framtiden, den får heller ingen historia nedtecknad – utom möjligen av motparten. De branscher, regioner och områden/ämnen som lämnat efter sig bättre bevarade arkiv tillhör också dem som blivit föremål för forskning. Det är ingen djärv slutsats, säger f.d. riksarkivarie Erik Norberg som står för förordet, att forskningen söker sig dit där det finns väl bevarat källmaterial.

Ett exempel på detta är kapitlet i denna bok som behandlar den danska bondekooperationens historia. Det är inte utan avund vi kan betrakta dem då de har hela andelsrörelsens historia dokumenterad från grunden och därtill ett stort verk om Landboföreningarna – allt framtaget med hjälp av professionella forskare. När får vi i Sverige SAL/SL och RLF-organisationerna dokumenterade på motsvarande sätt? För att travestera den tidigare citerade artikelförfattaren: Det vore inte bra om vi inom svenska lantbrukets organisationer ytterligare skulle missa möjligheterna att skapa förutsättningar för att våra rörelser beaktas och behandlas i vederbörlig utsträckning i landets samhälls- och ekonomihistoriska utveckling. Jag vill därför vidarebefordra uppmaningen i den angivna årsboken: ”Bevarandet av historien är företagsledningarnas uppgift.”

Detta arbete är särskilt viktigt idag när fusions- och integrationsutvecklingen kryper alltmer ut över gränserna. Dessa två faktorer: en ganska svag forskningssituation och en ytterst ojämn arkivkultur, som betonats även av författaren till föreliggande bok, gör det särskilt angeläget att man inom lantbrukets föreningsrörelse måste ta frågorna på allvar. Arkiven måste räddas, systematiseras och göras åtkomliga för forskningen, eljest kommer vår samhällssektors historia – enligt katastrofscenariot – att förbli oskriven och därmed obefintlig! Om en forskare skulle vilja ta del av källmaterialet från organisationer såsom Swedish Meats, Arla Foods, Svensk Mjölk eller Lantmännen, kommer denne att finna att det är förenat med stora svårigheter att få tag i arkivalierna. Lantbrukskooperationen måste alltså nu ta sitt ansvar för sin historia. Det fordras både initiativ, kontakter med professionella arkivarier och, inte minst, ekonomiska satsningar, både för iordningställande av arkiven och för att främja forskningen.

Självfallet händer det också positiva saker även för vår del. Dels har det stora verket ”Det svenska jordbrukets historia” om de agrara näringarna och dess utveckling sedan femtusen år, med professorn i agrarhistoria Janken Myrdal som redaktör och delförfattare, fullbordats. Dels kommer nu några böcker om lantbrukskooperationens historia, alla utgivna av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. Den första utkom 2004 och var en antologi med titeln ”Jordbrukarnas kooperativa föreningar och intresseorganisationer i ett historiskt perspektiv”, med historikern FD Reine Rydén som redaktör. Det är för övrigt han som doktorerade 1998 med den första avhandlingen om lantbrukskooperationens historia på flera decennier ”Att åka snålskjuts är icke hederligt. De svenska jordbrukarnas organisationsprocess 1880-1947”. Den andra boken är den nu föreliggande, som på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram och beskriver alla de specialföreningar som tillsammans utgör den nuvarande lantbrukskooperativa rörelsens rötter. Vidare förbereds också en bok om LRF:s arkiv med Reine Rydén som författare.

En bok som kan läsas på flera sätt

För att bilden av lantbrukskooperationens framväxt ska bli så fullständig som möjligt, har Olof Brandesten även försökt spegla statsmakernas varierande intressen för kooperationen över tid. Han porträtterar också flera av de viktiga föregångsmännen, deras idéer, drivkrafter och arbete med att försöka tillskapa någon form av samverkan – från början med enkla medel och obetydliga resurser.

Den föreliggande boken kommer genom sina rikliga faktamaterial, säkerligen att kunna fungera på flera sätt; dels som uppslagsbok för personer intresserade av speciella områden av föreningsrörelsens historia, dels som underlag för förberedelser för fortsatt forskning på olika nivåer, både av professionella forskare och av lekmannaforskare. Till slut, och inte minst, kan boken läsas från pärm till pärm av dem som har ett gediget intresse för lantbrukskooperationens tidiga historia eftersom den är synnerligen välskriven, intressant, utförlig och kunskapsrik. Det är värdefullt med en historik som är skriven av en agronom som ägnat sitt yrkesverksamma liv åt lantbrukskooperationen och som under decennier vässat sin penna genom sitt arbete med lantbrukskooperationens studieverksamhet m.m.

Brandesten har under tiden utvecklats till en skicklig lekmannahistoriker med stor insikt i rörelsens idéer och historiska utveckling. Han har blivit handledd av en forskare, Ronny Pettersson, filosofie doktor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet som även han sysslat med lantbrukskooperationens historia. Jag föreställer mig att mötena mellan Brandesten och Pettersson måste ha givit upphov till många och intressanta diskussioner! Själv går Olof Brandesten vidare i sin forskning – nu med en bok om den agrarpolitiska rörelsens rötter och utveckling – även den ska det bli av största intresse att få ta del av!

Thorsten Andersson

Akademiens preses 2000–03

Ordförande i Hushållningssällskapens förbund 1997–

Ordförande i Föreningen Kooperativa studier1996–98

Ordförande i KRAV 1990–2001

Landshövding, Gotlands län 1992–98

Verkställande direktör i Lantbrukarnas Riksförbund 1977–90