Företal

Tankeväckande läsning om Akademiens förhistoria

Att skriva en organisations tillkomsthistoria kan tyckas vara enkelt. Organisationer har bestämda födelseår och bestämda grundare. Vad man då glömmer är att organisationer har en förhistoria, som kan sträcka sig över en lång följd av år. Då bereds vägen för organisationen, trevande försök görs att lösa problem som samtiden finner viktiga, uppslag framkommer och idéer hämtas från skilda håll. Det är ofta en trasslig historia men också en spännande historia, eftersom idéer och impulser bryts mot varandra och hugskotten korsar varandra. Det är under denna fas som man kan se hur allmänna förhållanden i samhället i stort växelverkar med enskilda personers tankar och handlande. Förhistorien visar spännvidden av möjligheter och ger oss därför en levande bild av ett stycke historia.

Akademiens tillkomst har tagits upp i tidigare historieskrivning men oftast tämligen summariskt. Ibland har de utländska impulserna och förebilderna framhävts, ibland de inhemska rötterna. Vi saknar en sammanhållen analys av tillkomsten, en analys som placerar in den i raden av försök att ovanifrån modernisera landets hushållning och som väger den inhemska organisationstraditionens betydelse mot de utländska impulsernas och förebildernas inverkan. Nils Edling framhåller en sida av förhistorien som hamnat i skymundan, den sida som ingår bland försöken att åstadkomma en samlad nationell hushållningsorganisation. Den inhemska bakgrunden bör enligt Edling tilldelas minst lika stor betydelse som olika utländska impulser.

Mot bakgrund av lantbrukets och landsbygdens omvandling under 1700-talet presenterar Nils Edling viktiga inslag i debatten om lantbruket och dess modernisering samt strävandena att sprida nya rön på lantbrukets område. En viktig fråga i dessa debatter var skapandet av en rikstäckande organisering av lanthushållningen med ett centralt organ samt regionala och lokala sammanslutningar. Gemensam för initiativen var tanken att nya administrativa institutioner behövdes för lantbrukets utveckling. I 1700-talets agrara debatt spelade utländska influenser en viktig roll. Innovationer och idéer hämtades utifrån, bland annat genom studieresor till kontinenten och Brittiska öarna. Den viktigaste studieresan med besök hos utländska organisationer för lanthushållning företog Abraham Niclas Edelcrantz i början av 1800-talet. Edling kartlägger också själva grundläggningen av Akademien under åren 1809-13 och diskuterar den roll som olika aktörer spelade för tillkomsten och utformningen av Akademien. Den första av de två studierna i boken avslutas med att Akademiens uppdrag och organisation skildras. Kärnan i verksamheten utgjordes av den praktiska försöksverksamheten, centralt på experimentalfältet och decentraliserat på ledamöternas egendomar. Den skulle ligga till grund för ett förnyelsearbete genom det upplysta exemplets makt.

Akademien hade därigenom en uppgift som var viktig för folkförsörjningen. Den skulle leda lanthushållningens modernisering. Genom egen försöksverksamhet skulle den lägga grunden för ett upplysningsarbete för lantbrukets bästa. Dessutom skulle Akademien fullgöra vissa statliga förvaltningsuppgifter och fungera som statsmaktens rådgivare. Akademien hade två ansikten. Å ena sidan var den ett administrativt organ för lanthushållningen i allmänhet och en förmedlande myndighet mellan statsmakt och hushållningssällskap, å andra sidan ett fristående lärt sällskap som skulle arbeta för lantbrukets framåtskridande och ta egna initiativ på lanthushållningens alla områden. En viktig fråga blir därför vilken sammansättning på ledamöterna som bäst kunde svara mot det övergripande uppdraget och den dubbla karaktären.

I Edlings andra undersökning – Den agrara elitens arena: Kungl. Svenska Lantbruksakademien under 1810-talet – står ledamöterna i centrum: vilka de var, varför de satt i Akademien och vilka kriterier som styrde invalen av dem. De ledande namnen under Akademiens första år är väl kända. Däremot saknar vi en systematisk kartläggning av hela skaran av ledamöter liksom en systematisk analys av ledamotsstrukturen. Edling har utfört en sådan analys för åren från 1813 till 1820. Ledamöternas ståndstillhörighet undersöks liksom vilka samhällssektorer och intressen de representerade i Akademien. Korta matrikelbiografier har utarbetats för de 294 personer som ingår i undersökningen. Därmed kan Akademiens sociala och kompetensmässiga sammansättning kartläggas. Edling meddelar inte i första hand torra siffror om ledamöterna uppdelade på olika sätt, utan läsaren får genom korta personteckningar en levande bild av de personer som befolkade Akademien. Detta rika persongalleri omfattar inte bara de ledande personerna utan också de mindre kända ledamöter som hittills varit anonyma.

Ledamöterna ingick i samhällets elit. De ägde först och främst en fundamental resurs: fast egendom i form av jord. Akademiens ledamöter hörde generellt sett till det översta skiktet av jordägare. Flertalet ledamöter innehade lantegendomar, oavsett vilken samhällssektor de representerade. Edling finner att en betydande grupp av ledamöter (lite mer än hälften) främst ägde ledamotskap i kraft av sina egendomar och sin hushållning. De många lanthushållarna utmärktes framför allt av att de moderniserade lantbruket genom att utvidga den odlade arealen och lägga om växtföljden. Därmed var de också goda föredömen.

Edling undersöker den grupp som utgjorde Akademiens ledning och bar upp verksamheten under de första åren. Gruppen utgjordes av ett mindre antal aktiva ledamöter runt direktören Edelcrantz och bestod av några ämbetsmän, naturforskare och teknologer samt några lanthushållare med egendomar i huvudstadens närhet. Dessa personer kom att få makt och inflytande i organisationen i kraft av sina teknologiska och naturvetenskapliga kunskaper och utgjorde en grupp med gemensamma kontaktytor och ingick i en rad gemensamma sammanhang. Edling diskuterar också hur ledningen gick till väga när den byggde upp en organisation som kunde axla den uppgift Akademien ålagts. Den eftersträvade att skapa en sammanslutning av upplysta lantbrukande ståndspersoner med resurser att genomföra nyodlingar och pröva nya brukningsmetoder. Tack vare sina omfattande kontakter fick ledningen vetskap om dugliga lanthushållare ute landet. Ledningen skapade också nya kanaler för kontakter och rekrytering genom att utlysa pristävlingar och premieämnen. En annan viktig arena för rekrytering utgjorde hushållningssällskapen. De personer som rekryterades som ledamöter lade ner möda och besvär på att övertyga okunniga och motsträviga bönder om värdet av att genomföra nyodlingar och pröva nya brukningsmetoder. Därmed motsvarade de den bärande principen i Akademiens verksamhet: modernisering ovanifrån. Ledamöterna runt om i landet skulle fungera som förmedlare mellan Akademien, med försöksjordbruk på experimentalfältet, och landsbygdsbefolkningen i allmänhet.

Enheten för de Areella näringarnas historia planerar att ge ut flera skrifter om Akademiens historia. Var och en av dessa kommer att ha ett historiskt tema som anknyter till de skilda områden inom vilka Akademien verkat och främjat. Nils Edling arbetar även på att sammanställa ett digert material om Akademiens alla donationer, allt ifrån den första grundfonden som skapades av kronprins Carl Johan 1811, och donatorer, utan vilkas värdefulla insatser Akademien inte kunnat verka genom snart två sekler.

Författaren till dessa arbeten, Nils Edling, disputerade 1996 inom ämnet historia med avhandlingen Det fosterländska hemmet, som behandlar egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring förra sekelskiftet. Att Edlings avhandling kom att intressera olika grupper, framgår bl.a. av Kungl. Bibliotekets databas Libris där hela sex recensioner från skilda skrifter återfinns. Han kom sedan att bli en av föredragshållarna och vetenskapligt ansvarig för det historiska seminariet på Akademien som sedan, i omarbetat och utvidgat skick, även publicerades i Bebyggelsehistorisk tidskrift med titeln ”Småjordbrukens tid. Småbruk och egnahem under de senaste hundra åren” med Edling som temaredaktör. Sedan 2001 är han forskarassistent vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Han har därefter i huvudsak forskat kring socialpolitik och arbetsliv under perioden 1850–1930, bl.a. som gästforskare vid Birkbeck College, London University, och Danmarks humanistiske forskningscenter i Köpenhamn.

Det är glädjande, inte minst för Akademiens egna ledamöter, att nu under Akademiens 190:e verksamhetsår kunna ge ut denna skrift som lyfter fram de idéer ur vilka allt en gång tog sin början och som fortfarande till vissa delar ligger till grund för verksamheten.

Bruno Nilsson

Akademiens sekreterare och VD